Av en slump slog jag på teven häromdagen när Anna Odells film Återträffen precis hade startat. Jag kände till Odell sedan förut på grund av hennes uppmärksammade konstprojekt som fick mycket kritik i media och fastnade direkt i filmen.

Filmen Återträffen är något så ovanligt som en dramadokumentär. Filmen handlar om en kvinna (Odell spelar sig själv) som går på en klassträff som hon inte är bjuden på. Hon upplevde själv att hon var väldigt mobbad under hela skoltiden och bestämmer sig för att berätta för alla under festen hur hon upplevde skoltiden. Hon vågade aldrig säga vad hon tyckte och tänkte i skolan och vill nu som vuxen göra sin röst hörd och under festen håller hon flera tal där hon påpekar vad som pågick i klassen. Hennes forna klasskamrater blir väldigt upprörda eftersom det blir ”dålig stämning” och de vill helst bara festa. Det slutar med att Odell blir bortkörd från festen. I del två av filmen kontaktar Odell sina gamla klasskompisar för att visa dem filmen som hon har gjort om klassfesten, det som beskrevs ovan. Eftersom hon inte blev bjuden på festen har hon gjort en film om hur hon tror att det kunde ha blivit om hon hade blivit bjuden. Hon vill visa filmen för sina forna klasskamrater och höra hur de upplevde skoltiden. Det visar sig dock att de flesta klasskamraterna inte vill träffa henne, svarar inte i telefonen eller dyker inte upp på avtalad tid. De blir helt enkelt otroligt obekväma när Odell vill diskutera skoltiden. Antagligen känner de sig skyldiga.

Jag har aldrig sett en film som denna förut, den var väldigt intressant och berörde mig starkt. Hemma i soffan började vi diskutera hur det faktiskt var i skolan, var det någon som var utanför som man inte riktigt förstod att kände sig utanför. Filmen väckte många frågor och jag kände direkt att den här filmen borde man visa i högstadiet och diskutera kring.

Återträffen vann flera priser i Sverige när den kom ut, jag förstår varför. Den väcker tankar och jag vill diskutera min skoltid när jag ser filmen. Jag upplever det lite störande att se filmen på SVT eftersom det inte fanns reklampauser att diskutera i eller någon pausknapp att trycka på. Det finns så mycket jag vill säga. En film som berör och väcker lusten till diskussion är en bra film.