Jag lyssnade på Jonas Karlssons sommarprat i P1. Det var ett långsamt lite annorlunda sommarprat. Inte något prat där ”allt” avslöjas inklusive en massa detaljer om privatlivet. Det var mera som olika inblickar i olika skeden. Som små bilder från hans liv och saker han funderar på.
Det var fint.
Jonas Karlsson är inte bara skådespelare, som han kanske mest är känd för, utan även författare. Han har gett ut flera böcker. Jag har läst två av dem. Den ena var en novellsamling som jag läste en dag när jag var i Stockholm ensam, i ett annat liv känns det som, jag satt på ett café i Stockholm och drack kaffe och läste denna bok. På kvällen skulle jag träffa någon, minns ej vem. Men jag minns boken.
Den andra boken som jag har läst av Jonas Karlsson handlade om julpynt på en arbetsplats någonstans i Sverige. En väldigt traditionell arbetsplats där inga nymodigheter var aktuella när julpyntet skulle bestämmas. Även denna bok kommer jag ihåg, den var rolig.
Båda böckerna var rätt så tunna, lättsamma, roliga och snabblästa.
Kanske dags att läsa något av Jonas Karlsson igen. Jag googlar honom och ser att han har gett ut flera böcker de senaste åren.
Men åter till sommarpratet. Han pratade bland annat om att han som ung var rädd för att vara en sådan person som fastnar i gamla hjulspår. Han ville vara en sån som testar nya saker och inte bara går på i gammalt. Medan han nu, som nyss fyllda 50 år, reflekterade över att det svåra snarare är att gå i gamla hjulspår; att behålla ett jobb, en vardag, upprätthålla kontakter och så vidare. Det svåra kan vara rutiner och att han snarare vill vara en sådan som går i gamla hjulspår för han upplever att det är utmaningen. Jag tycker det var rätt så fint sagt. Alla dessa människor som bara hoppar runt från det ena till det andra; byter jobb, byter man, byter boende, byter ort, etc. Det ska vara förändringar hela tiden. Det är lätt att ändra saker, det är svårare att stanna kvar och kämpa.
Intressant i all sin enkelhet.