Jag har deltagit i Mariehamns litteraturdagar flera gånger, dock ej de senaste åren då jag inte riktigt tagit mig tid. Därför blev jag glad i år när jag såg att man valt att göra en digital variant istället för att ställa in (som man gjorde ifjol). Jag vet att många sörjer det faktumet att det endast var digitala dagar men för mig var det en möjlighet att delta. Jag hade inte prioriterat att delta om det hade inneburit att delta på plats. Just nu i mitt liv är möjligheten att delta i digitala träffar helt rätt för mig eftersom jag prioriterar jobb när jag inte är med mitt barn. Jag kunde hoppa in i samtalen när jag ville tack vara att det var digitalt, jag behövde inte passa tiden och sitta bänkad någonstans en viss tid utan kunde börja titta när jag hade passligt. Jag tittade alltså på sändningen via Youtube och främst har jag tittat på fredagens kvällssändning.

Nu har vi levt i den digitala verkligheten på allvar i ett år men ändå slogs jag av att flera av de som samtalade under sändningen verkade lite ovana med formatet. Det var flera stycken som hade kameran vinklad väldigt osmickrande, till exempel med fokus underifrån så man nästan såg in i näsan och alldeles för nära ansiktet. Medan andra verkade väldigt vana och hade satt upp sin ”studio” framför sin bokhylla, vilket ju är väldigt passande när det är författare som diskuterar. Detta är en påminnelse om att kunskapen kring att delta i digitala sammanhang är väldigt varierande. Jag glömmer själv bort detta och sedan när jag får en fråga om hur man sätter på kameran blir jag nästan lite paff, men väldigt bra att ha förståelse för att det som är självklart för mig är svårt för någon annan.

Hur känner du inför digitala möten? Har du vant dig eller känns det fortfarande ovant?